Sportfäktning är konsten att strida med blanka vapen och en sport med rötter i forntiden, sprungen ur själva kampen för överlevnad.
Modern sportfäktning är en sport med snabba, subtila rörelser och händelseförloppet är ibland över på mindre än en sekund.
Att fäktningen blev en sport rätt tidigt står utan större tvekan. Fäktkonsten i Europa har även den en lång tradition och det finns ett stort antal manualer bevarade från medeltid och renässans. Långsvärdet ansågs länge vara fäktarens primära vapen och många fäktskolor lärde ut långsvärdsfäktning långt in på 1700-talet, vilket bevisas av dokument från fäktskolor från perioden.
Rapirens inträde skedde successivt och utövades parallellt med den tidigare fäktningen. Det är dock rätt troligt att den moderna sportfäktningen i stort har sin främsta grund i ett duellvapen som kallas ”smallsword”, eller ibland ”dräktsvärja”, ett vapen som var tänkt att minska dödligheten i duellerandet. Men under tidens lopp har den olympiska fäktningen förändrats och det finns idag inte många paralleller mellan den historiska fäktkonstens grundläggande principer och de moderna olympiska varianterna, ens om man jämför med smallswords. Detta är en allmän syn.
Banan som matchen utkämpas på heter pist. Pist är franska och betyder just ”bana”. Pisten är 14 meter lång och cirka 1,5 meter bred och består av en kopparväv med markerade linjer. Linjerna är mittlinjen, gardgångslinjerna, och varninglinjerna. Mittlinjen är parallell med pistens kortsidor, och belägen mitt emellan dessa. Gardgångslinjerna är belägna 2 meter på ömse sidor från mittlinjen, och fäktarna måste gå i gard bakom dessa. Varningslinjerna är belägna 1 meter framför de bägge kortsidorna, de varnar fäktarna för att de håller på att lämna pisten. Pist och vapen är jordade vilket gör att det inte registreras träffar på dessa.
All modern fäktning tillämpar elektrisk stötmarkering. Det innebär att stötarna registreras med hjälp av utrustning i vapnen (och/eller kläder). Spetsen på värjan består av en fjädrande tryckkontakt. Längs värjans klinga löper två elektriska trådar som mynnar i en kontakt på insidan av vapnets ”parerskål” som också kallas "kokill". I kontakten sätts en kroppsledning som leder till en fjädrande sladdvinda. Sladdvindan i sin tur är kopplad till en stötmarkeringsapparat belägen vid mitten av pisten. Vid stöt på giltig träffyta trycks vapnets spets in och bryter då strömkretsen och en lampa indikerar vem som fått stöten. För att en stöt skall registreras krävs att vapnets spets trycks in med minst den kraft som behövs för att lyfta en 750 grams vikt.
För florett fungerar systemet på liknande sätt, men det finns bara en elektrisk tråd på klingan, och registrering sker vid en kraft motsvarande minst den kraft som behövs för att lyfta en 500 grams vikt.
Alla stötar registreras, om fäktarna får in varsin stöt inom 40 millisekunder räknas det i värjfäktning som en dubbelstöt och båda fäktarna får poäng. Om tidsskillnaden mellan två stötar är större visas endast den första av stötmarkeringsapparaten, och det blir endast poäng åt den fäktare som utdelade den stöten.
För florett och sabel gäller andra tidsgränser. I de fall som två stötar, eller hugg i fallet sabel, registreras visar stötmarkeringsapparaten bägge stötarna. Detta leder dock inte till poäng för bägge fäktare - för dessa s.k. prioritetsvapen avgör domaren vilken fäktare hade prioritet, och ger en poäng åt denne.
För alla tre vapen gäller även att om en fäktare kliver bakom sin kortsida, eller bakre begränsningslinje, med bägge fötterna så får motståndaren en poäng.
Fäktning har ett system med gula, röda och svarta kort för olika regelbrott. Det gula kortet är en varning. Det röda kortet leder till en poäng för motståndaren. Det svarta kortet innebär att man inte får fäkta mer i den tävlingen, och eventuellt även för fler tävlingar.
Innan matchen börjar tillser domaren att deltagarnas utrustning (vapen och klädsel) är godkänd. Domaren övervakar sedan matchen och håller koll på tid och poängställning.
En fäktmatch varar i 3 minuter, effektiv fäkttid. Varje stöt räknas som 1 poäng och matchen varar tills dess att någon av fäktarna når 5 poäng eller tiden tar slut. Om poängställningen är lika vid tidens utgång – oavsett poäng – blir det matchförlängning om 1 minut. Domaren stoppar matchen och lottar om vilken fäktare som får prioritet. Matchen startas sedan igen och fäktas med Sudden Death.
Detta innebär att matchen pågår tills någon av fäktarna sätter den avgörande stöten. Om den förlängda minuten tar slut utan att någon träffat sin motståndare träder prioriteten i kraft och den av fäktarna som tidigare erhöll prioritet vinner matchen.
Det vanligaste tävlingsformatet inom fäktning brukar kallas poule till DE. Detta innebär att fäktarna först indelas i ett antal grupper, vanligtvis 6-7 per grupp, som väljs så att grupperna blir ungefär jämnstarka. Inom varje grupp - poule - fäktar sedan alla mot alla. Efter detta rankas alla fäktare, först efter vinstprocent och sedan efter stötindex/match. Stötindex är skillnaden mellan antalet utdelade och mottagna stötar för en viss fäktare. Efter detta börjar Direktelimineringen, vilket betyder att om man förlorar åker man ut, oavsett hur lång man kommit förut. Den som ligger högst upp på listan får möta den som ligger längst ner på listan av dem som kommer vidare till DE, den som ligger två får fäkta mot den som ligger näst sämst, och så vidare. Alla DE-matcher fäktar 3x3 minuter, med en minuts pausvila eller först till 15. Det är relativt vanligt att värjmatcher går tiden ut, men det händer i princip aldrig i sabelmatcher.
Vapnen inom modern fäktsport omfattar tre discipliner: Florett, Värja och Sabel.
Floretten är 110 cm lång och får som mest väga 500 gram. Träffområde: Bål och rygg.
Floretten uppfanns i mitten på 1600-talet som ett träningsvapen för värjan. Det är ett mycket lätt och smidigt stötvapen med fyrkantig klinga. Floretten är ett konventionellt stötvapen vilket innebär att det är underkastat vissa stridsregler.
Värjan är 110 cm lång och får som mest väga 780 gram. Träffområde: Hela kroppen.
Värjan är det tyngsta vapnet men dess regler är de lättaste: värjfäktning sker enligt duellens princip, det gäller att träffa först! Värjklingan är trekantig och lite styvare än den på floretten och sabeln. Värjans parerskål är också större eftersom värjans primära målyta är hand och arm.
Sabeln är 105 cm lång och får som mest väga 500 gram. Träffområde: Hela överkroppen ovanför midjan utom händerna.
Sabeln är ett hugg- och stötvapen med plattare klinga än värjan. Man får hugga med hela klingans framsida men endast med 1/3 av dess baksida. Sabeln är ett mycket lätt och smäckert vapen som har väldigt lite gemensamt med medeltidens tunga dräktsablar eller den sabel som svenska poliser bar. Reglerna för sabelfäktningens poängsättning vid dubbelträff är detsamma som för florett. Sabelfäktare bär en el-väst utanpå fäktjackan som täcker träffområdet. Då masken även är träffområde, förbinds masken med en el-sladd till el-västen.
Inom sportfäktning använder fäktbyxor och fäktjacka som båda skall tåla en belastning på 800 N. Vid tävlingar är det obligatoriskt att ha en så kallad plastrong under fäktjackan då de vanligaste skadorna sker på överkroppen (hårda stötar). Jacka + plastrong ger då tillsammans ett skydd på 1600 N. Jackan går upp i halsen och har en nedvikt flik för att förhindra att klingan kommer in i halsen eller ansiktet. För att skydda ansiktet använder man en fäktmask med visir av stålnät. Det finns även sabelfäktmasker med visir i Lexan men de är ännu inte särskilt vanliga. Maskens ”skägg” måste också tåla 1600 N för att vara godkänd för större tävlingar. Maskens stålnät skall även det tåla 800 eller 1600 N, beroende på ålderskategori och tävlingstyp. På vapenhanden har man en handske med lång krage. Det finns inga krav på handsken mer än att den är obligatorisk.
Av tradition är klädseln vit, men i övrigt finns inga bestämmelser om hur den skall se ut annat än att den skall vara ljus. Ännu så länge är det vanligast med vita kläder men det blir alltmer populärt med färger och mönster.
På vår klubb fäktas vi en del sportfäktning och då främst sabelfäktning. Sabelfäktningen i Sverige är väldigt liten och på SM 2006 ställde bara 15 fäktare upp. Erik Lind kom två och Erik fäktades inom SPIFF tidigare under ett antal år. Då under den Kubanske tränaren och fäktaren Pablo (inte längre aktiv del av SPIFF). Under senare år har ingen från SPIFF ställt upp i någon större sabeltävling.
Vi välkomnar givetvis fäktare från sportfäktningen att komma till oss och träna!
Sidan använder ej cookies | Ses bäst i Internet Explorer eller Mozilla Firefox med upplösningen 1024x768